Jag har skrivit det här flera gånger och raderat lika många. Men om det bara är en enda mamma som känner igen sig så får det ligga kvar.

Jag vet inte exakt när det hände. Det var inte en dag, det var tusen små.

Samma mjukisbyxor igen. Full garderob, men samma tre plagg. Håret i samma knut utan att jag ens bestämmer det.

Jag gör barnen fina varje morgon. Sen tittar jag på klockan och tänker att jag tar mig själv sen.

Barnen har alltid ätit på fasta tider. Hela kostcirkeln, varje dag, utan att jag behöver tänka på det.

Själv slarvade jag. Läsk, lite småätande hela eftermiddagen, snabbmat när dagen gick över styr. Jag hamnade sist på min egen lista.

Och på i princip varenda familjebild från förra året är jag inte med. Jag tog dem.

Det var inte att jag mådde dåligt. Det var att jag inte riktigt kände igen kvinnan på bilderna.

Min kille sa att jag var fin. Jag trodde bara inte på honom.

Han har aldrig sagt ett dåligt ord om hur jag ser ut. Problemet var att jag inte höll med.

Och när man inte känner sig fin vill man inte bli sedd heller. Tröjan på. Lampan släckt. Nej tack när han vill ta en bild.

Det handlade aldrig om honom. Det handlade om mig.

Och så kröp bitterheten in. Jag blev kort i tonen över ingenting. När man inte tycker om sig själv går det ut över dem som står närmast.

Jag ville inte bli någon annan. Jag ville känna igen mig själv igen.

Jag älskar min kropp — den har burit och fött två barn. Men att älska något är också att ta hand om det.

Sen tittade jag på en helt vanlig dag

Frukost, lunch, middag. Inget konstigt där, faktiskt.

Det var allt däremellan. Något sött vid tre. Några tuggor medan jag lagade middag. Barnens rester. Något framför TV:n när alla somnat.

Bara något litet, varje gång.

Jag åt inte enorma måltider. Problemet var allt som hände mellan dem.

Jag behövde inte förändra hela mitt liv

Jag ville inte ha en diet. Inte shakes, inte väga mat, inte något jag ändå skulle ge upp i mars.

Jag ville ha en enda sak som fick plats i min vardag utan att jag behövde tänka på den.

Så jag började med den delen av dagen jag faktiskt hade svårast för: eftermiddagen.

Jag googlade så klart innan jag beställde

Jag är den där personen som läser innehållsförteckningen i affären, så jag ville veta vad det faktiskt var.

Slim är i grunden en fiberdryck. Glukomannan är en vattenlöslig fiber som binder vätska i magen — det är därför man ska ta den i ett helt stort glas vatten. Sen finns krom i, som bidrar till att bibehålla normala blodsockernivåer.*

17 kcal. Det ersätter alltså ingen måltid, och det var inte heller det jag var ute efter.

Det första jag märkte var inte vågen

Det var att eftermiddagarna slutade handla om skafferiet.

Resten kom långsamt. Jag tog fram jeansen jag hade slutat använda. Jag gjorde håret en tisdag utan anledning. Och i somras stod jag med på familjebilden istället för att hålla i kameran.

Jag är fortfarande mamma. Men jag är inte längre bara mamma.

Om du känner igen dig — i mjukisbyxorna, i garderoben, i att du aldrig är med på bilderna — så är du inte fåfäng och inte ytlig. Du vill bara känna igen dig själv igen.

Börja med en sak. Jag började med ett glas vid tretiden.

Och en grej till: jag frågade Imood om de kunde göra något för er som läser det här. De la upp 33% rabatt på två påsar, och glasflaskan på köpet.

/ Linda